Tack Thomas

17 FEB 2011 07:19

Det är så roligt att orientera! Ett stort tack till Thomas för årets vintercup. Här är en resumé från etapp 4 från en D45:a (eller vad det D18Elit?)

Det har snöat hela dagen. På radion uppmanas allmänheten att hålla sig hemma. På jobbet skakar de på huvudet när jag säger att jag ska springa nattorientering på kvällen.

Vi är ovanligt många ikväll, det är som vanligt gemensam start och det blir som alltid en stress i det.  Ikväll är det premiär med min nyinköpta gps-klocka, se banan nedan. Det är ”klungkontroller” på dagens bana, som första kontroll ligger det 5 kontroller utspridda, man måste ta alla 5 men i valfri ordning. Därefter är det 4 kontroller tillsammans, sedan 3 och den sista är bara 1.

Det snöar och blåser, pannlampan lyser bara upp några meter framför oss. Till den första kontrollen springer alla, det blir snabbt en liten stig i snön, som hunnit bli ca 2 decimeter.  Jag blir D45 i år, det kanske förklarar varför jag bara såg 4 kontroller och därmed missade den femte, det är svårt att springa utan min tumkompass med förstoringsglas, ikväll hade jag kompassen i bakfickan.

Att jag missade en kontroll blev jag varse efter målgång, så ute i skogen hade jag segervittring.
Till nästa klunga av kontroller är det bara ett par spår, det känns spännande om det är någon på min bana, det får mig att öka tempot lite. Mitt på hygget möter jag Thomas som ropar:
- Vi är på fel hygge, det är 500 meter längre bort!
Men  jag var säker på att jag var rätt, så jag kan svara med ett lugn i rösten, - Nehe du!

Till nästa klunga av kontroller tar spåren slut, det måste betyda att jag är först. Då känns det som jag behöver öka ytterligare, men oj vad tungt det är att springa först i 2 dm snö… Jag kämpar envist på medan snön yr framför mig. Jag möter en lampa, då kanske någon valde att ta de här kontrollerna i en annan ordning? Men det visar sig vara Thomas.
- Bra Nettan – n – Sussie! ropar han och jag får en flashback från orienteringsgymnasiet och kände mig som D18 Elit och smickrad över att jag hade löpsteg som syrran. (Thomas var tränare på orienteringsgymnasiet där min syster gick).

Sedan går det fort! Vilken elitlöpare jag blev, jag flyger fram i skogen trots all snö! Vid den sista kontrollen möter jag återigen en lampa, jag tror att jag är framme och ropar
- Har du tagit den? Det visar sig vara Thomas igen (hur kom han dit så fort?) och han svarar att den ska vara här (Han borde ju veta, det var ju han som hängde ut reflexerna). Här ska den hänga, envisas Thomas och jag tar honom på orden och springer vidare – åt helt fel håll visar det sig. Jag kanske skulle tagit fram kompassen ändå… Nu är det raka spåret till målet och jag känner stressen av att ligga först, där skidspåren startar är det som svallis under snön, jag halkar trots mina dubbskor och faller handstupa och glider fram på mina knän… Det blev två rejält blåa knän, det är tur att det inte är kjolsäsong!

Som sagt, att jag missat några kontroller blev jag varse efter målgång och nu med den fantastiskt roliga gps-klockan kan jag lägga upp hur jag sprang på en karta (Tack Samuel!). Och det visar sig att jag hoppade över 2 kontroller…

Det är så roligt med orientering!!

/Sussie